Historien om koloniträdgårdar i modern mening är mer än hundra år gammal i vårt land. Varifrån idén kom, var det började, hur trädgårdar i städernas närhet växte till en rörelse och bredde ut sig över hela landet berättar här Leif Thorin.
Genuint svenska tror nog de flesta att våra koloniträdgårdar är. Och på ett sätt är de det, för det var nog torpstugorna och potatislanden hemma på den svenska landsbygden de hade som förebild, industriarbetarna som byggde de första kolonistugorna i städernas utkanter kring sekelskiftet 1900.
Men koloniträdgårdsrörelsen som idé har ett annat ursprung. Den nådde vårt land på 1890-talet efter att ha vuxit fram ur flera olika verksamheter i Tyskland och funnit sin nordiska form i Danmark. Det var efter danskt mönster som koloniträdgårdsrörelsen organiserades i Sverige, liksom för övrigt även i Finland och Norge, i början av 1900-talet.
Ungefär samtidigt började man anlägga koloniområden i många andra länder på den europeiska kontinenten norr om Alperna. Våra svenska koloniföreningar blev en del av en europeisk folkrörelse, som alltsedan år 1926 företräds av ett internationellt förbund med säte i Luxemburg och nu har mer än tre miljoner kolonister anslutna i femton nationella förbund.
Odling för husbehov
De koloniområden som anlades på 1890-talet i Malmö och Landskrona räknas som de första organiserade koloniträdgårdarna i Sverige. Men ett liknande område anlades ännu tidigare av Jonsereds fabriker utanför Göteborg för att arbetarna inte skulle flytta till Amerika.
Ett avgörande inflytande på koloniträdgårdsrörelsens utveckling hade Anna Lindhagen, som år 1903 såg koloniträdgårdar i Köpenhamn och då gav sig ett heligt löfte att arbeta för koloniträdgårdar hemma i Stockholm. Hon hade de rätta kontakterna och snart anlades där det ena koloniområdet efter det andra. I flera andra städer togs liknande initiativ och när så det första världskriget bröt ut och det blev svårt att få tag i livsmedel fick koloniträdgårdsrörelsen ordentlig fart.
Från Citadellets koloniområde i Landskrona i början på 1900-talet. Släkten samlad framför farfars kolonistuga. Stiligt exempel på snickarglädje. I bakgrunden syns stall och hönshus. Bilden togs sommaren 1908. Minstingen heter Hugo och föddes 17 april samma år.
Fotograf/Illustratör: Okänd
Hus till lystPå de flesta kolonilotterna fanns det då inga stugor utan det var odlingen av rotfrukter och grönsaker som var det primära. Men det fanns ofta starka önskemål om att få bygga ett lusthus eller en liten stuga på kolonin och på ganska många områden ingick det från början i planerna att detta skulle vara tillåtet.
På en del håll blev bebyggelsen ganska vildvuxen. Det tyckte inte Anna Lindhagen om. Hon ansåg att lusthusen skulle »göra minsta möjliga väsen av sig« men de fick inte heller »stå i långa, regelrätta rader, som ett upplag av lådor eller marknadsstånd« eller så att de »förstör naturintrycket«.
Det var också viktigt hur stugorna målades. Gula, bruna eller röda skulle de vara, inte skära, blå eller ljusgröna, för dessa färger ansågs inte vara lämpliga i naturen. »De svarta ledsamma papptaken bör man söka utrota« skrev Anna Lindhagen och takfoten skulle gå långt ner så att fasaderna inte skulle bli alltför höga i förhållande till sina små längdmått. För det var verkligen mycket små stugor som tillläts: 5-8 kvadratmeter inne i eller helt nära staden och 14-15 kvadratmeter längre bort.
Kolonisterna rättade sig motvilligt efter överhetens arkitektursyn och år 1910 kunde Anna Lindhagen konstatera att »svårigheterna att få ett prydligt byggnadssätt genomfört börjar minska allteftersom de proportionerliga och på samma gång enkla lusthus, å vilka ritningar tillhandahålles av föreningen tilltaga i antal.« Det kostade 25 öre att köpa dessa typritningar till kolonistugor, upprättade av arkitekter som kom att höra till de allra mest namnkunniga och respekterade i vårt land: Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman.
Kolonisterna och staden
I en tidskrift från år 1926 konstaterade sekreteraren i Stockholms Stads koloniträdgårdsråd, Anna Åbergsson, att koloniträdgårdsrörelsen kom in i ett nytt skede när kristiden för livsmedelsproduktionen var över. Hon framhöll koloniträdgårdsverksamhetens betydelse för hälsan, ekonomin och skönheten i städerna och pläderade för att koloniträdgårdarna skulle läggas in i stadsplanerna.
Så skedde emellertid inte i någon större omfattning och när arrendet gick ut fanns det inte något besittningsskydd. Men det tillkom ändå ganska många koloniområden fram till tiden efter andra världskriget. Kolonistugorna tilläts bli litet större än tidigare och i områden från 1930-talet och framåt kan man tydligt se hur byggnadsstilen påverkades av funktionalistiska förebilder i bostadsbyggandet.
I 1952 års generalplan för Stockholm finns ett stort område för koloniträdgårdar i den schematiska planen för hur en förort skulle planeras. Ändå levde så sent som på 60-talet många beslutsfattare i tron att välbelägna koloniområden var bra reservmark för utbyggnad av bostäder, parkeringsplatser, bollplaner och annat som behövdes i de snabbt växande städerna.
Många koloniområden togs i anspråk för annan markanvändning, ibland helt i onödan, som i fallet Enskededalen i Stockholm, det som var den verkliga bakgrunden till P. C. Jersilds tragiska historia i Babels hus (även filmatiserad med Carl Gustav Lindstedt som drabbad kolonist). Ibland, men långt ifrån alltid, lyckades kolonisterna utverka att nya koloniområden anlades i utbyte.
Starkare och tryggare
På 1970-talet fick koloniträdgårdsrörelsen företrädare som starkare kunde hävda dess intressen och när staten i början av 1980-talet formulerade sin nya rekreationspolitik ansågs koloniträdgårdar och odlingslotter vara en utmärkt form av närrekreation, som förtjänade samhällets stöd. I Göteborg inspirerade en doktorsavhandling om Boende och skaparglädje (Lena Jarlöv 1982) till ett nytt koloniområde med fria tyglar för självbyggeri i Lövgärdet i stadens nordöstra utkant. Staten lämnade bidrag till anläggningskostnaderna med motivet att kolonistugorna skulle »öka kvarboendet« i stadsdelen.
Många kommuner engagerade sig nu i tillkomsten av koloniområden och fritidsbyar. Kolonisternas besittningsskydd stärktes och man såg inte längre deras verksamhet som en tillfällig markanvändning. I många kommunala översiktsplaner skriver man nu om behovet av kolonilotter och de gamla koloniområdena i Stockholms innerstad och i flera andra städer anses vara av riksintresse för kulturminnesvården.
Ett av Stockholms Stads arrangemang under Kulturhuvudstadensåret 1998 var trädgårdsutställningen "Odlarglädje" i Vinterviken. Där uppfördes en ekologisk och handikappsanpassad kolonistuga av Träslottet i Arbrå, i samarbete med Hjälpmedelsinstitutet och Koloniträdgårdsförbundet. Arkitekt Lars Einarsson.
Fotograf/Illustratör: Bertil K. Johansson
Typritningar och tävlingarÅtskilliga arkitekter har på senare tid lagt mycken möda på nya typer av kolonistugor, men det har inte i någon vidare omfattning påverkat byggandet. På den första moderna bostadsmässan 1985 i Upplands Väsby visade till exempel Boro-hus upp ett nytänkande (av arkitekt Björn Malmström) i en stuga som bara byggdes i detta enda exemplar.
När Koloniträdgårdsförbundet år 1990 var värd för en stor internationell kolonikongress medverkade Stockholms Stad och arrangerade bland annat en nordisk idétävling om 90-talets koloniträdgårdar. Bland 52 inlämnade förslag fanns det åtskilliga uppslag att ta vara på för stugfabrikanterna. Fastighetskontoret byggde ett exemplar av varje prisbelönad stuga på Järvafältet, men i övrigt lämnade tävlingen inga spår i produktionen, kanske delvis beroende på att kommunerna under 90-talets ekonomiska kris nästan helt upphörde med att anlägga nya koloniområden.
Sedan dess har koloniträdgårdarnas betydelse för miljön och folkhälsan uppmärksammats alltmer och trädgårdsintresset ökat markant. När det nu byggs små kolonistugor på Årstafältet har Stockholms Stad återigen engagerat sig i hur de bör se ut och med hjälp av välrenommerade arkitekter tagit fram typritningar på stugor som är bygglovsbefriade. Jämförda med byggvaruhusens friggebodar blir de dyra och kanske inte så populära bland kolonisterna, men de fungerar bra som traditionella kolonistugor.
Det gjorde förstås inte de skapelser som visades i full skala utanför Moderna Museet och Arkitekturmuseum när Stockholm var kulturhuvudstad år 1998; världskända arkitekter visade då sina visioner av mötet mellan människa och natur, materialiserade i »kolonistugor«. De var roliga att se och kliva in i men stärkte nog påtagligt många kolonisters fördomar om arkitekter.
Nyligen har en allmän arkitekttävling lockat 265 förslagsställare att visa hur en trädgårdsbyggnad på tio kvadratmeter skulle kunna se ut. Det vinnande förslaget visades i full skala i slutet av mars för 60 000 besökare på den stora trädgårdsmässan i Stockholm. Inte heller denna stilrena byggnad, med varierbara gränser mellan ute och inne, kommer att bli någon bästsäljare som kolonistuga.
Men nog borde det vara möjligt att i serieproduktionen få fram litet mer varierade och smakfulla små stugor än de som finns för närvarande. Och det skulle också finnas en marknad för dem, om kommunerna tog sitt ansvar och såg till att fler koloniområden anlades.
God bebyggd miljö
Enligt de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen ska det i en god bebyggd miljö finnas möjlighet till »lokal odling«. Det är bara att hoppas att planerare och beslutsfattare i framtiden tar detta på större allvar än vad man till exempel har gjort i planeringen av Hammarby Sjöstad i Stockholm. De kolonilotter som finns i närheten skulle behöva flerfaldigas. I stället finns det idéer om att bygga en idrottsanläggning på koloniområdet, alldeles vid randen av Nackareservatet, samtidigt som regeringen har anmodat storstadsregionerna att vara särskilt varsamma med de tätortsnära naturområdena ...
Leif Thorin är arkitekt och generalsekreterare i Koloniträdgårdsförbundet.
***
Göteborgs Koloniträdgårdar 1905 – 1980.
Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdars historia är en bit Göteborgshistoria så god som någon. Påståendet att varje infödd göteborgare vid något tillfälle under sin levnad varit i kontakt med någon koloniträdgård håller nog streck. Detta är i och för sig inte så konstigt eftersom det ofta var barnrika familjer som valde alternativet kolonistuga. Med barn följer som regel barnbarn och lägger man härtill alla arbetskamrater, vänner och övriga bekanta, som gästat stugan och fått förfriskningar i bersån, och alla besökande vid sommar- höstfester och danskvällar på ute dansbanorna, så har man nått en stor del av befolkningen.
Att arrendera jord för odling är ingen modern företeelse. På karta över "Göteborgs stads Tillhörige Ägor utom Wallarne" från 1696 framgår att ett stort antal av stadens borgare och ämbetsmän innehade i arrende större eller mindre delar av de utanför fästningen liggande jordområden, de s.k.Landerierna. Stora stycken var upplåtna till s.k. Mulbeten eller till gemensamt bruk åt stadens fattiga befolkning. Och så hade det varit i svenska städer sedan medeltiden. Av kartan framgår att ett av mulbetena låg utanför Drottningsporten, dvs. områden som idag begränsas av Östra Nordstan, Fattighusån, och Stampgatan ut mot svingen. Redan före vårt sekel hade staden vuxit ut över dessa grönområden.
Fröet till Föreningen såddes antagligen i april 1902, då Sällskapet Hortikulturens Vänner anordnade ett föredrag betitlat "Trädgården och Hemmet" Detta föredrag ledde till att man på ett sammanträde i april 1904 tog upp ämnet Hur bör man åstadkomma trädgårdsodling bland arbetare och hantverkare i städer och industricentra? Detta sammanträde ledde till en motion i stadsfullmäktige den 24 november samma år, väckt av ledamöterna K. G. Karlsson. D. André och R. Cornricus om upplåtelse av jord till koloniträdgårdar. Det visade sig att drätselkammaren redan hade rätt att utarrendera stadens jord. En förnyad behandling av ärendet ledde till att frågan lämnades för utredning till en redan verksam egnahemsberedning. Denna avgav den 12 maj 1905 ett betänkande, som utmynnade i ett redovisat livligt intresse och därtill en hel rad detaljerade bestämmelser om hur en koloniträdgård borde anordnas. Dessutom anvisades en del platser lämpliga för sådana. Motioner och betänkanden är nog bra, om inte annat så för att förbereda jorden. Vid sidan om agerandet i stadsfullmäktige hade emellertid en i Göteborg verksam urfabrikör K. Y. Dahlbom börjat intressera sig för tanken. Troligen har han varit bekant med agronomen P. A. Böving. (Som var medlem i Hortikulturens Vänner) Hur som helst så inbjöd K. Y. Dahlbom den 28 nov.1904 ett par av sina biträden för att med dem diskutera frågan om koloniträdgårdar i Göteborg. Denna överläggning resulterade i att man beslöt anordna ett offentligt möte för frågans behandling och se om det fans något intresse. Mötet hölls i dåvarande Arbetsförmedlingens stora sal den 1 mars 1905 och leddes av agronom P. A. Böving. mötet refereras på följande sätt i en minnesskrift som utgavs 1915:
"Efter ett föredrag av folkskollärare E. P. Essén om koloniträdgårdar i utlandet och om hur sådana här skulle kunna anordnas, beslöts de talrikt närvarande enhälligt att bilda "en förening för upprättande av koloniträdgårdar i Göteborg" och en interimstyrelse valdes, bestående av fabrikör K. Y. Dahlbom, grosshandlare J. E. Palmeér, folkskollärare E. P. Essén, handlaren Geron Olsson och agronom P. A. Böving. Interimsstyrelsen grep genast verket an med fullgörande av sitt uppdrag. Den 24 april avhölls ett nytt möte, där ett 80-tal personer vore närvarande och däribland en del av stadsfullmäktiges ledamöter. Här beslöts enhälligt att bilda föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar. m.b.P. a. Och antogs preliminärt ett av interimsstyrelsen uppgjort förslag till stadgar. På ett möte den 29 juni föreslogs så val av styrelse och därmed var föreningen konstituerad, även om det ännu tog tid innan stadgarna blevs registrerade, som skedde först den 5 oktober 1905.
Till föreningens första styrelse valdes grosshandlare J. E. Palmér, ordf., Fabrikör K. Y. Dahlbom, kassör, agronomen P. A. Böving, sekreterare och som ledamöter redaktör Oskar Olsson Olani, ordf. I Arbetarkommunen H. Lindholm, arbetsförman Ch. Jonsson och handlaren Geron Olsson. enligt stadgarna äger varje välfrejdad man och kvinna rätt att bliva medlem i föreningen och därefter erhålla trädgårdslott i tur och ordning i den mån sådana kan tillhandahållas.
Avgiften till föreningen är 2 kr, varjämte medlemmarna åtaga sig garanti för ett belopp av 10 kr, detta för att förbättra långivarnas säkerhet. Trädgårdslotter kunna endast erhållas av medlemmar i föreningen. Föreningens administration handhavds av föreningens styrelse, men utses därjämte för varje område en föreståndare, som utövar närmaste tillsynen däröver och uppbär arrendeavgifterna. Föreningen har tvenne ordinarie möten årligen.
Så snart föreningen konstituerats beslöts omedelbar vidtagas åtgärder för att trädgården skulle kunna komma till stånd redan våren 1906"
Våren 1906 hade föreningen arrendekontrakt med Göteborgs stad avseende Burgårds och Härlandakolonierna vilket medförde att 130 plus 80 kolonilotter utlämnades redan den våren och eftersom behovet inte på långt håll var uppfyllt var det bara att våren 1907 fortsätta med 116 lotter i Landalakolonin. Knappt mer än två år efter det att urfabrikör Dahlbom och hans biträden beslöt ordna ett möte var alltså tre koloniområden färdiga att börja uppodlas.
En viktig fråga i sammanhanget är: Var fick man pengar ifrån som skulle bekosta de anläggningsarbeten som alltid är ofrånkomligt förenat med all verksamhet av detta slag?
Jo då det är samma namn, kända för sitt intresse för allt som rör vår stad, som så ofta återkommer i Göteborgs historia. Otto Mannheimer, dr Gust. Ekman och grosshandlare Hj. Wijk ställde 8 000 kronor till förfogande att amorteras på 10 år när det gäller de två första kolonierna. Ängårdskolonin behövde Kr 7 500:- vilka upplånades från bankdirektör K.Vestin och dispaschör Conrad Pineus. Våren 1914 bildades Gamlestadenskolonin med 95 lotter, pengar till denna koloni lånades av SKF.
Fem kolonier och ca:500 lotter var resultatet av de 10 första årens verksamhet.
Åren 1915 -1916 kom så Kungsladugårdskolonin till med 155 lotter och 1917 utvidgades Landala kolonin med ett 70 tal nya lotter. Året därpå 1918, anlades så Högsbo kolonin som med sina 335 lotter blev den dittills största anläggningen. 1919 utstakades Lundby kolonin men försvann ur föreningens register för att återkomma år 1966. Mer härom sedan. Ovanpå detta behövdes en andhämtningsperiod som varade fram till dess man 1924 var färdig starta Torslanda kolonin, som med sina 120 tomter ligger på en halvö med stränderna mot Rivöfjorden som naturlig gräns. 1926 startade Delsjökolonin med 137 lotter och man förstår föreningens styrelse till årsjubileet med stolthet kunde sätta på pränt följande sammanfattning, vilken ingår i jubileumsskriften som utkom 1930.
"Nio kolonianläggningar med tillsammans 1395 odlade trädgårdslotter, varav flertalet bebyggda, det är således det siffermässiga resultatet av föreningens verksamhet under de gångna 25 åren. Vad verksamheten skänkt i ekonomiskt resultat och i rent kulturellt avseende kan ej på samma sätt uttryckas. Säkert är emellertid att den framskapat ej ringa värden av detta slag. Genom idogt arbete har förut ganska värdelös mark bibringats en högvärdig odlingskultur och den årliga avkastningen av grönsaker, frukt och andra matnyttigheter är ej ringa. Lotternas planering, hägnad och betydelse har därtill skapat samlade kapitalvärden ej så obetydliga för den enskilde, och sammanlagt representerade sådan på bortåt en miljon kronor.
Av vida större värde är kanske dock all den glädje och tillfredsställelse som kolonierna berett ej blott den enskilda lottinnehavaren utan även dessas familjer. Odlingsarbetet på lediga stunder har erbjudit de under dagen stillasittande en behaglig omväxling och den som tvingas att uträtta sin dagsgärningr inomhus, i fabriker eller verkstäder, har beretts tillfälle att idka ett stärkande uteliv i friska luften. Sysslandet med blommor och växter har därtill varit ägnat att skänka ett ökat intresse och aktning för naturen och dess olika yttringar, vilket ej kunnat undgå att verka förädlande på människosinnet. Ur dessa synpunkter är det med tillfredställelse som föreningen blickar tillbaka på den tid som gått och med tacksamhet för den medverkan den rönt av såväl myndigheter som enskilda personer, vilka förhoppningsvis skall finna sig belönade ej minst genom den rätt höga standard som föreningarna lyckas förläna de Göteborgska kolonianläggningarna".
Jubileumsåret 1930 hade inte väl gått till ända förrän man var färdig starta nästa objekt, Torpakolonin, som började utlämnas till medlemmarna år 1931.
1939 började arbetet med Fräntorps koloni, samma år som Härlanda kolonin fick stryka på foten.
Fräntorpskolonin med sina 116 lotter är belägen i stadsdelen alldeles vid gränsen till Sävedalen (Brattåskärr), Partille kommun. Mitt under brinnande krig år 1941 påbörjades Lärjeheds koloni, planerad för 282 lotter. Om det var jordmånens beskaffenhet, det förhållandet att de flesta familjeförsörjare var inkallade eller andra orsaker som spelade in, är obekant men området kom att bestå av 146 lotter. 1946 tillkom Stora Varholmens Havskoloni med 86 lotter samma år som Gamlestadens Koloni lades ned för att lämna plats för bostadsbebyggelse.
1953 hade den moderna tiden brutit in och Lilleby Fritidsby anlades. Med sina 127 relativt stora stugor längst väster ut på Hissningen bedömdes odlingsmöjligheterna som inte särskilt goda. Däremot fans möjlighet alldeles i närheten och för att poängtera "fritidsby" beslöts att stugorna skulle ligga i naturen utan häckar eller staket omkring lotterna. Människan trivs dock i längden inte bara med att bara bada och sola, därför ser Lilleby lika välodlat ut som alla andra koloniträdgårdar. 1958 blev det år som satte punkt för Högsbo kolonin med sina 335 lotter.
Bostadsbebyggandet krävde området och höghusen i Västra Frölunda ersatte kolonistugorna. För att rädda medlemmarnas samlade värden i stugor, buskar och plantor lyckades föreningen ordna ny mark i Askim, Välenkolonien, dit flertalet stugor flyttades. Samma år måste en del av Änggårdskolonin avträdas till förmån för parkeringsplats åt Sahlgrenska Sjukhuset.
1962 upphörde Landalakolonien eftersom Chalmers behövde marken. Fräntorpskolonin avröjdes 1967 till förmån för Östra Sjukhuset och Torpakolonin Naggades i kanten för en tänkt gata. Föreningens styrelse lyckades inte få någon förståelse från kommunens sida för behovet av nya områden. Allt intresse från förvaltningens sida koncentrerades vid denna tid till utbyggnaden av industrier och bostäder, vilket gjorde att inga tjänstemän i kommunen vågade avsätta något område till så lösliga sysselsättningar som koloniträdgårdar. Nej här skulle byggas en stor stad och i en sådan löser man alla problem genom att genom att anlägga fotbollsplaner med tillhörande parkeringsytor.
När föreningen 1966 högtidlighöll sitt sextioårsjubileum i Folkets Hus presenterades därför planer på att lösa behovet av ny mark utanför själva kommunen. En storstilad plan på hade utarbetats omfattande 2000 stugor i Harestad på norra stranden av Nordre älv. Området är fortfarande jungfruligt och skulle passa bra. Det hamnade emellertid vid den senare företagna kommunsammanslagningen i Kungälvs kommun, som inte hade tid med frågor av detta slag.
Göteborgs Hembygdsförbund kan till sina övriga meriter foga att Förbundet 1969 blev orsak till att kolonirörelsen fick luft under vingarna. Man kallade till möte i Stadsbibliotekets hörsal vid Götaplatsen måndagen den: 3 februari kl 19.30 Kallelsen resulterade i ett välbesökt möte, med vettiga inlägg från kolonister och politiker. Kort uttryckt fick föreningens ordförande tillfälle omtala, att vad kolonisterna var ute efter inte var kommunala bidrag för verksamheten, utan endast markytor att utöva densamma på-markytor som föreningen dessutom var beredd betala sedvanligt arrende för. Detta måste ha påverkat en del närvarande politiker. Gudmund Carlander och Alf Hermansson väckte motion om tillsättande av en utredning om kolonisternas framtid. Sedermera motionerade Stig och Stina Gunne om bevarande av Slottsskogskollonien. Båda motionerna blev välsignelsebringande i så motto att den först resulterade i "Koloniutredningen" och den andra i att Kungsladugårdskolonin fick ett 15-årligt kontrakt.
Koloniutredningen fick tillfälle at visa vad den dög till, när Lundbykolonin mitt i den "gröna vågen" blev uppsagd för att lämna plats åt parkeringsplats och fotbollsplan i anslutning till Lundbybadet. Dels räddades halva Lundbykolonin, dels framskaffades på rekordtid ett nytt område ute vid Gunnesby på Hisingen i närhet av Kornhalls färga. Året var 1972, den 29 november, då ett 50-tal stugor i Lundbykolonin avröjdes. Trots att egentligen hela anläggningen skulle ha varit avröjd 1968 har föreningens styrelses energiska agerande resulterat i att drygt 50-talet stugor ändå ligger kvar, enligt löfte hela åttiotalet ut. 1974 startade föreningen byggandet av Gunnesbykolonin, föreningens hittills största satsning ekonomiskt sett. Eftersom Gunnesby var inlagt i stadsplanen, hade såväl stadsplanerare som hälsovårdsnämnd och brandmyndighet bestämda synpunkter. Föreningens styrelse styrelseinsåg också att tiden inte stått stilla utan det gällde att bygga ett modernt koloniområde. Beräkningar visade att om var och en av de nya kolonisterna skulle upphandla sin stuga med tillhörande vatten och avlopp, så skulle det bli dyrare än om allt ordnades centralt. Försiktiga beräkningar visade att det rörde sig om ett projekt i 6-miljonerklassen. Skulle man våga? Jo man vågade och resultatet talar för sig självt. Inte gjorde oljekrisen det billigare heller, lika lite som nödvändigheten att passera 10-talet markägare med de två km långa vatten och avloppsledningarna. I sanning-föreningens styrelse fick känna på hur det är att vara storbyggmästare. Slutomdömet om Koloniutredningen sammanfattas bäst genom att citera föreningens verksamhetsberättelse för 1978 som bl.a. säger:
"Koloniträdgårdsutredningen
Måndag den 3 februari 1969 hade vi ett med hjälp av Hembygdsförbundet ordnat en diskussionsafton i Stadsbibliotekets Hörsal under titeln "Skall kolonirörelsen dö" De som var med kommer ihåg att vi inte sparade på krutet. Denna kväll resulterade bl.a. I att Gudmund Carlander och Alf Hermansson väckte motionen om tillsättande av Koloniutredningen, vilket den 13 mars 1978 kunde presentera sin slutskrivning för fastighetsnämnden. Av denna (koloniträdgårdsutredningen) framgår med önskvärd tydlighet att vi skall fortsätta och att kommunens nämnder och förvaltningar ålägges att i samarbete med vår förening verka för såväl bevarandet av gamla anläggningar som anläggandet av nya. Även om det egentligen inte hör 1978 års förvaltningsberättelse kan vi omtala att Kommunfullmäktige den 25 januari 1979 beslutat i enlighet härmed. Det känns skönt att nästan på dagen 10 år efter förutnämnd diskussionsafton kunde fastslå att vi inte skall gå i graven utan fastmer utvecklas vidare till förmån för såväl gamla som unga. Styrelsens stenhårt framförda åsikter har varit "kolonister" det är folk som dels vill ordna sin närmiljö själva, ge sina barn en vettig uppväxtmiljö och är beredda betala vad det kostar både i egen arbetsinsats och kontanter. Vi bör ha rätt att ställa krav på kommunen att driva denna verksamhet. Vi betalar renhållningsverk, elverk, vatten och fastighetskontor miljoner per år, ja vi är faktiskt en bra kund till kommunen. Då må det förlåta vår ordförande om han höll på att spricka när Rune Thorén vid behandlingen av koloniutredningen i fullmäktige den 25 januari 1979 sa: "Jag har själv besökt kolonin på Skeppstadsholmen och om våra kommunala bostadsområden fungerade och sköttes så bra som den kolonin där gör skulle vi vara stolta." Vi har anledning både välsigna och tacka alla goda krafter som verkat i och omkring "Koloniutredningen" för något så positivt för vår verksamhet har inte hänt på mången god dag."
Utredningen sammanfattade sina förslag för kolonirörelsens fortsatta utveckling i följande punkter:
1. Den fortsatta utbyggnaden av koloniområden bör administreras av kommunen i nära samarbete med kolonirörelsen. Därvid bör framtagande av mark, anordnande av tillfarter, teknisk försörjning för koloni och odlingsmarken åligger respektive nämnd och förvaltning inom området.
2. Fastighetsnämnden bör ges i uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen och intresset för kolonifrågor samt samordna kommunens insatser i syfte att tillgodose behovet av koloni- och odlingslottområden och därvid samarbeta med byggnadsnämnden, fritidsnämnden och koloniträdgårdsföreningen.
3. Byggnadsnämnden bör ges i uppdrag att tillsammans med fastighetsnämnden verka för nya och befintliga områden inarbetas i stadsplan i enlighet med rekommendationerna.
4. Stadskontoret bör ges i uppdrag att göra en utvärdering av Gunnesbyområdet.
Kommunstyrelsen instämde i sin hemställan 1978-12-06 till kommunfullmäktige i allt väsentligt i koloniträdgårdsutredningens förslag. Vad det gäller planfrågor föreslogs dock att planinstitut skall väljas från fall till fall. Kommunstyrelsen föreslog vidare att fastighetsnämnden i samråd med byggnadsnämnden, fritidsnämnden och koloniträdgårdsföreningen skulle genomföra den första utvärderingen av Gunnesbyprojektet och redovisa resultatet därav till styrelsen.
Kommunfullmäktige beslutade 1979-01-25 i enlighet härmed.
Vad har har hänt efter den 25 januari 1979? Koloniutredningen har efterträtts av "Kolonigruppen" bestående av representanter från Fastighetskontoret, Stadsbyggnadskontoret, Fritidsförvaltningen och Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar. Drygt tiotalet belägenheter har inventerats, varav två är fastlagda. Det första nya område som kommer att Annläggas är Äspered, avsett som närkoloni till bostadsområdet i Angered. Därav följer att det blir småstugor. Den sanitära utrustningen blir enklare och hela alternativet billigare, vilket gör att föreningen hoppas nå det klientel som är viktigast i samhället i dag, nämligen relativt unga föräldrar med barn. En kategori som kommunen i eget intresse bör slå vakt om, så att de ges möjlighet att låta barnen växa upp i en mjukare och vänligare atmosfär an vad ytterområdenas asfalterad köpcentra normalt kan erbjuda.
Föreningens samarbete med sparbankerna kommer att göra det möjligt för dessa familjer om vi får tag i dem i tid att koma åt en kolonistuga.
Till arbetena omkring detta område har redan avsatts drygt en miljon kronor i kommunens budget. Så om inte allt går snett bör området vara klart att tas i anspråk i början av 1982. därefter är planerat ett område intill Gunnesbykolonin med i stort sett samma standard som Gunnesby har, någon gång under 1983. Dessutom har föreningen stora ambitioner att försöka ordna verksamheten med odlingslotterna inom kommunen på ett mer långsiktigt sätt an vad som nu sker. Avsikten är inte att konkurrera med Fastighetskontoret utan att åstadkomma en smidigare administration för kontoret, samtidigt som man ger brukaren en långsiktig arrendeperiod och därmed större utbyte av nedlagt arbete = ökad trivsel.
Avslutningsvis bör nämnas att Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar är en ekonomisk förening, som utan eget vinstintresse skall tillvarata medlemmarnas intresse. Styrelsen tar allvarligt på si uppgift, väl medveten att medlemmarnas samlade värde – om man utgår från en så lång genomsnittlig summa som 50 000 kr per stuga och 1 500 medlemmar – utgör 75. 000. 000.
Detta är kalla kronor och då är inte alls medräknat den trivsel och de värden som ges av samhörighet, möjlighet att påverka sin närmiljö, glädjen i att odla och se såväl barn som växtlighet utvecklas. I sanningens en maktpåliggande uppgift. Hur administreras då detta? På årsmötet väljs ordförande och kassör.
Varje förening ingående lokal förening väljer sin egen representant i den ekonomiska föreningens styrelse. Därmed uppnås direkt kommunikation med varje lokal förening som också har en kanal att framföra sina önskemål genom. Enklare kan det inte bli och detta avspeglar sig också i föreningens administrationskostnad. Man får heller inte bortse från vilken fin skola kolonirörelsen är för kommunens invånare. Problematiken med främlingskapet mellan personer, som bor dörr vid dörr i städernas hyreskomplex, står i mycket stark kontrast mot den öppna familjära stämning som råder i en god kolonianläggning. I det lilla samhället som kolonin utgör är det lätt att ställa den enskildes krav på rättvisa i relation till kollektivets fordringar inom alla accepterade och fastlagda ekonomiska ramar. Alla i föreningen ingående lokala föreningar har en god ekonomi. Årsmötena kan ibland ta flera timmar, men när man enats om budgeten för det kommande året, arbetar alla för att denna skall gå i lås. När alla gemensamt strävar åt samma håll brukar det gå bra. Så har det gjort hittills. Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar är med sina 1 572 medlemmar ansluten till Svenska Förbundet för Koloniträdgårdar och Fritidsbyar som har 16 050 medlemmar. Förbundet är i sin tur anslutet till Nordiska koloniträdgårdsförbundet som representerat 75 000 kolonister. Topporganisationen är Gröna Internationalen, till vilken 13 länder är anslutna med drygt två miljoner trädgårdskolonister.
Text. Björn Holm. Källa: Göteborgs Koloniområde av Arvid Jönsson.
Att arrendera jord för odling är ingen modern företeelse. På karta över "Göteborgs stads Tillhörige Ägor utom Wallarne" från 1696 framgår att ett stort antal av stadens borgare och ämbetsmän innehade i arrende större eller mindre delar av de utanför fästningen liggande jordområden, de s.k.Landerierna. Stora stycken var upplåtna till s.k. Mulbeten eller till gemensamt bruk åt stadens fattiga befolkning. Och så hade det varit i svenska städer sedan medeltiden. Av kartan framgår att ett av mulbetena låg utanför Drottningsporten, dvs. områden som idag begränsas av Östra Nordstan, Fattighusån, och Stampgatan ut mot svingen. Redan före vårt sekel hade staden vuxit ut över dessa grönområden.
Fröet till Föreningen såddes antagligen i april 1902, då Sällskapet Hortikulturens Vänner anordnade ett föredrag betitlat "Trädgården och Hemmet" Detta föredrag ledde till att man på ett sammanträde i april 1904 tog upp ämnet Hur bör man åstadkomma trädgårdsodling bland arbetare och hantverkare i städer och industricentra? Detta sammanträde ledde till en motion i stadsfullmäktige den 24 november samma år, väckt av ledamöterna K. G. Karlsson. D. André och R. Cornricus om upplåtelse av jord till koloniträdgårdar. Det visade sig att drätselkammaren redan hade rätt att utarrendera stadens jord. En förnyad behandling av ärendet ledde till att frågan lämnades för utredning till en redan verksam egnahemsberedning. Denna avgav den 12 maj 1905 ett betänkande, som utmynnade i ett redovisat livligt intresse och därtill en hel rad detaljerade bestämmelser om hur en koloniträdgård borde anordnas. Dessutom anvisades en del platser lämpliga för sådana. Motioner och betänkanden är nog bra, om inte annat så för att förbereda jorden. Vid sidan om agerandet i stadsfullmäktige hade emellertid en i Göteborg verksam urfabrikör K. Y. Dahlbom börjat intressera sig för tanken. Troligen har han varit bekant med agronomen P. A. Böving. (Som var medlem i Hortikulturens Vänner) Hur som helst så inbjöd K. Y. Dahlbom den 28 nov.1904 ett par av sina biträden för att med dem diskutera frågan om koloniträdgårdar i Göteborg. Denna överläggning resulterade i att man beslöt anordna ett offentligt möte för frågans behandling och se om det fans något intresse. Mötet hölls i dåvarande Arbetsförmedlingens stora sal den 1 mars 1905 och leddes av agronom P. A. Böving. mötet refereras på följande sätt i en minnesskrift som utgavs 1915:
"Efter ett föredrag av folkskollärare E. P. Essén om koloniträdgårdar i utlandet och om hur sådana här skulle kunna anordnas, beslöts de talrikt närvarande enhälligt att bilda "en förening för upprättande av koloniträdgårdar i Göteborg" och en interimstyrelse valdes, bestående av fabrikör K. Y. Dahlbom, grosshandlare J. E. Palmeér, folkskollärare E. P. Essén, handlaren Geron Olsson och agronom P. A. Böving. Interimsstyrelsen grep genast verket an med fullgörande av sitt uppdrag. Den 24 april avhölls ett nytt möte, där ett 80-tal personer vore närvarande och däribland en del av stadsfullmäktiges ledamöter. Här beslöts enhälligt att bilda föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar. m.b.P. a. Och antogs preliminärt ett av interimsstyrelsen uppgjort förslag till stadgar. På ett möte den 29 juni föreslogs så val av styrelse och därmed var föreningen konstituerad, även om det ännu tog tid innan stadgarna blevs registrerade, som skedde först den 5 oktober 1905.
Till föreningens första styrelse valdes grosshandlare J. E. Palmér, ordf., Fabrikör K. Y. Dahlbom, kassör, agronomen P. A. Böving, sekreterare och som ledamöter redaktör Oskar Olsson Olani, ordf. I Arbetarkommunen H. Lindholm, arbetsförman Ch. Jonsson och handlaren Geron Olsson. enligt stadgarna äger varje välfrejdad man och kvinna rätt att bliva medlem i föreningen och därefter erhålla trädgårdslott i tur och ordning i den mån sådana kan tillhandahållas.
Avgiften till föreningen är 2 kr, varjämte medlemmarna åtaga sig garanti för ett belopp av 10 kr, detta för att förbättra långivarnas säkerhet. Trädgårdslotter kunna endast erhållas av medlemmar i föreningen. Föreningens administration handhavds av föreningens styrelse, men utses därjämte för varje område en föreståndare, som utövar närmaste tillsynen däröver och uppbär arrendeavgifterna. Föreningen har tvenne ordinarie möten årligen.
Så snart föreningen konstituerats beslöts omedelbar vidtagas åtgärder för att trädgården skulle kunna komma till stånd redan våren 1906"
Våren 1906 hade föreningen arrendekontrakt med Göteborgs stad avseende Burgårds och Härlandakolonierna vilket medförde att 130 plus 80 kolonilotter utlämnades redan den våren och eftersom behovet inte på långt håll var uppfyllt var det bara att våren 1907 fortsätta med 116 lotter i Landalakolonin. Knappt mer än två år efter det att urfabrikör Dahlbom och hans biträden beslöt ordna ett möte var alltså tre koloniområden färdiga att börja uppodlas.
En viktig fråga i sammanhanget är: Var fick man pengar ifrån som skulle bekosta de anläggningsarbeten som alltid är ofrånkomligt förenat med all verksamhet av detta slag?
Jo då det är samma namn, kända för sitt intresse för allt som rör vår stad, som så ofta återkommer i Göteborgs historia. Otto Mannheimer, dr Gust. Ekman och grosshandlare Hj. Wijk ställde 8 000 kronor till förfogande att amorteras på 10 år när det gäller de två första kolonierna. Ängårdskolonin behövde Kr 7 500:- vilka upplånades från bankdirektör K.Vestin och dispaschör Conrad Pineus. Våren 1914 bildades Gamlestadenskolonin med 95 lotter, pengar till denna koloni lånades av SKF.
Fem kolonier och ca:500 lotter var resultatet av de 10 första årens verksamhet.
Åren 1915 -1916 kom så Kungsladugårdskolonin till med 155 lotter och 1917 utvidgades Landala kolonin med ett 70 tal nya lotter. Året därpå 1918, anlades så Högsbo kolonin som med sina 335 lotter blev den dittills största anläggningen. 1919 utstakades Lundby kolonin men försvann ur föreningens register för att återkomma år 1966. Mer härom sedan. Ovanpå detta behövdes en andhämtningsperiod som varade fram till dess man 1924 var färdig starta Torslanda kolonin, som med sina 120 tomter ligger på en halvö med stränderna mot Rivöfjorden som naturlig gräns. 1926 startade Delsjökolonin med 137 lotter och man förstår föreningens styrelse till årsjubileet med stolthet kunde sätta på pränt följande sammanfattning, vilken ingår i jubileumsskriften som utkom 1930.
"Nio kolonianläggningar med tillsammans 1395 odlade trädgårdslotter, varav flertalet bebyggda, det är således det siffermässiga resultatet av föreningens verksamhet under de gångna 25 åren. Vad verksamheten skänkt i ekonomiskt resultat och i rent kulturellt avseende kan ej på samma sätt uttryckas. Säkert är emellertid att den framskapat ej ringa värden av detta slag. Genom idogt arbete har förut ganska värdelös mark bibringats en högvärdig odlingskultur och den årliga avkastningen av grönsaker, frukt och andra matnyttigheter är ej ringa. Lotternas planering, hägnad och betydelse har därtill skapat samlade kapitalvärden ej så obetydliga för den enskilde, och sammanlagt representerade sådan på bortåt en miljon kronor.
Av vida större värde är kanske dock all den glädje och tillfredsställelse som kolonierna berett ej blott den enskilda lottinnehavaren utan även dessas familjer. Odlingsarbetet på lediga stunder har erbjudit de under dagen stillasittande en behaglig omväxling och den som tvingas att uträtta sin dagsgärningr inomhus, i fabriker eller verkstäder, har beretts tillfälle att idka ett stärkande uteliv i friska luften. Sysslandet med blommor och växter har därtill varit ägnat att skänka ett ökat intresse och aktning för naturen och dess olika yttringar, vilket ej kunnat undgå att verka förädlande på människosinnet. Ur dessa synpunkter är det med tillfredställelse som föreningen blickar tillbaka på den tid som gått och med tacksamhet för den medverkan den rönt av såväl myndigheter som enskilda personer, vilka förhoppningsvis skall finna sig belönade ej minst genom den rätt höga standard som föreningarna lyckas förläna de Göteborgska kolonianläggningarna".
Jubileumsåret 1930 hade inte väl gått till ända förrän man var färdig starta nästa objekt, Torpakolonin, som började utlämnas till medlemmarna år 1931.
1939 började arbetet med Fräntorps koloni, samma år som Härlanda kolonin fick stryka på foten.
Fräntorpskolonin med sina 116 lotter är belägen i stadsdelen alldeles vid gränsen till Sävedalen (Brattåskärr), Partille kommun. Mitt under brinnande krig år 1941 påbörjades Lärjeheds koloni, planerad för 282 lotter. Om det var jordmånens beskaffenhet, det förhållandet att de flesta familjeförsörjare var inkallade eller andra orsaker som spelade in, är obekant men området kom att bestå av 146 lotter. 1946 tillkom Stora Varholmens Havskoloni med 86 lotter samma år som Gamlestadens Koloni lades ned för att lämna plats för bostadsbebyggelse.
1953 hade den moderna tiden brutit in och Lilleby Fritidsby anlades. Med sina 127 relativt stora stugor längst väster ut på Hissningen bedömdes odlingsmöjligheterna som inte särskilt goda. Däremot fans möjlighet alldeles i närheten och för att poängtera "fritidsby" beslöts att stugorna skulle ligga i naturen utan häckar eller staket omkring lotterna. Människan trivs dock i längden inte bara med att bara bada och sola, därför ser Lilleby lika välodlat ut som alla andra koloniträdgårdar. 1958 blev det år som satte punkt för Högsbo kolonin med sina 335 lotter.
Bostadsbebyggandet krävde området och höghusen i Västra Frölunda ersatte kolonistugorna. För att rädda medlemmarnas samlade värden i stugor, buskar och plantor lyckades föreningen ordna ny mark i Askim, Välenkolonien, dit flertalet stugor flyttades. Samma år måste en del av Änggårdskolonin avträdas till förmån för parkeringsplats åt Sahlgrenska Sjukhuset.
1962 upphörde Landalakolonien eftersom Chalmers behövde marken. Fräntorpskolonin avröjdes 1967 till förmån för Östra Sjukhuset och Torpakolonin Naggades i kanten för en tänkt gata. Föreningens styrelse lyckades inte få någon förståelse från kommunens sida för behovet av nya områden. Allt intresse från förvaltningens sida koncentrerades vid denna tid till utbyggnaden av industrier och bostäder, vilket gjorde att inga tjänstemän i kommunen vågade avsätta något område till så lösliga sysselsättningar som koloniträdgårdar. Nej här skulle byggas en stor stad och i en sådan löser man alla problem genom att genom att anlägga fotbollsplaner med tillhörande parkeringsytor.
När föreningen 1966 högtidlighöll sitt sextioårsjubileum i Folkets Hus presenterades därför planer på att lösa behovet av ny mark utanför själva kommunen. En storstilad plan på hade utarbetats omfattande 2000 stugor i Harestad på norra stranden av Nordre älv. Området är fortfarande jungfruligt och skulle passa bra. Det hamnade emellertid vid den senare företagna kommunsammanslagningen i Kungälvs kommun, som inte hade tid med frågor av detta slag.
Göteborgs Hembygdsförbund kan till sina övriga meriter foga att Förbundet 1969 blev orsak till att kolonirörelsen fick luft under vingarna. Man kallade till möte i Stadsbibliotekets hörsal vid Götaplatsen måndagen den: 3 februari kl 19.30 Kallelsen resulterade i ett välbesökt möte, med vettiga inlägg från kolonister och politiker. Kort uttryckt fick föreningens ordförande tillfälle omtala, att vad kolonisterna var ute efter inte var kommunala bidrag för verksamheten, utan endast markytor att utöva densamma på-markytor som föreningen dessutom var beredd betala sedvanligt arrende för. Detta måste ha påverkat en del närvarande politiker. Gudmund Carlander och Alf Hermansson väckte motion om tillsättande av en utredning om kolonisternas framtid. Sedermera motionerade Stig och Stina Gunne om bevarande av Slottsskogskollonien. Båda motionerna blev välsignelsebringande i så motto att den först resulterade i "Koloniutredningen" och den andra i att Kungsladugårdskolonin fick ett 15-årligt kontrakt.
Koloniutredningen fick tillfälle at visa vad den dög till, när Lundbykolonin mitt i den "gröna vågen" blev uppsagd för att lämna plats åt parkeringsplats och fotbollsplan i anslutning till Lundbybadet. Dels räddades halva Lundbykolonin, dels framskaffades på rekordtid ett nytt område ute vid Gunnesby på Hisingen i närhet av Kornhalls färga. Året var 1972, den 29 november, då ett 50-tal stugor i Lundbykolonin avröjdes. Trots att egentligen hela anläggningen skulle ha varit avröjd 1968 har föreningens styrelses energiska agerande resulterat i att drygt 50-talet stugor ändå ligger kvar, enligt löfte hela åttiotalet ut. 1974 startade föreningen byggandet av Gunnesbykolonin, föreningens hittills största satsning ekonomiskt sett. Eftersom Gunnesby var inlagt i stadsplanen, hade såväl stadsplanerare som hälsovårdsnämnd och brandmyndighet bestämda synpunkter. Föreningens styrelse styrelseinsåg också att tiden inte stått stilla utan det gällde att bygga ett modernt koloniområde. Beräkningar visade att om var och en av de nya kolonisterna skulle upphandla sin stuga med tillhörande vatten och avlopp, så skulle det bli dyrare än om allt ordnades centralt. Försiktiga beräkningar visade att det rörde sig om ett projekt i 6-miljonerklassen. Skulle man våga? Jo man vågade och resultatet talar för sig självt. Inte gjorde oljekrisen det billigare heller, lika lite som nödvändigheten att passera 10-talet markägare med de två km långa vatten och avloppsledningarna. I sanning-föreningens styrelse fick känna på hur det är att vara storbyggmästare. Slutomdömet om Koloniutredningen sammanfattas bäst genom att citera föreningens verksamhetsberättelse för 1978 som bl.a. säger:
"Koloniträdgårdsutredningen
Måndag den 3 februari 1969 hade vi ett med hjälp av Hembygdsförbundet ordnat en diskussionsafton i Stadsbibliotekets Hörsal under titeln "Skall kolonirörelsen dö" De som var med kommer ihåg att vi inte sparade på krutet. Denna kväll resulterade bl.a. I att Gudmund Carlander och Alf Hermansson väckte motionen om tillsättande av Koloniutredningen, vilket den 13 mars 1978 kunde presentera sin slutskrivning för fastighetsnämnden. Av denna (koloniträdgårdsutredningen) framgår med önskvärd tydlighet att vi skall fortsätta och att kommunens nämnder och förvaltningar ålägges att i samarbete med vår förening verka för såväl bevarandet av gamla anläggningar som anläggandet av nya. Även om det egentligen inte hör 1978 års förvaltningsberättelse kan vi omtala att Kommunfullmäktige den 25 januari 1979 beslutat i enlighet härmed. Det känns skönt att nästan på dagen 10 år efter förutnämnd diskussionsafton kunde fastslå att vi inte skall gå i graven utan fastmer utvecklas vidare till förmån för såväl gamla som unga. Styrelsens stenhårt framförda åsikter har varit "kolonister" det är folk som dels vill ordna sin närmiljö själva, ge sina barn en vettig uppväxtmiljö och är beredda betala vad det kostar både i egen arbetsinsats och kontanter. Vi bör ha rätt att ställa krav på kommunen att driva denna verksamhet. Vi betalar renhållningsverk, elverk, vatten och fastighetskontor miljoner per år, ja vi är faktiskt en bra kund till kommunen. Då må det förlåta vår ordförande om han höll på att spricka när Rune Thorén vid behandlingen av koloniutredningen i fullmäktige den 25 januari 1979 sa: "Jag har själv besökt kolonin på Skeppstadsholmen och om våra kommunala bostadsområden fungerade och sköttes så bra som den kolonin där gör skulle vi vara stolta." Vi har anledning både välsigna och tacka alla goda krafter som verkat i och omkring "Koloniutredningen" för något så positivt för vår verksamhet har inte hänt på mången god dag."
Utredningen sammanfattade sina förslag för kolonirörelsens fortsatta utveckling i följande punkter:
1. Den fortsatta utbyggnaden av koloniområden bör administreras av kommunen i nära samarbete med kolonirörelsen. Därvid bör framtagande av mark, anordnande av tillfarter, teknisk försörjning för koloni och odlingsmarken åligger respektive nämnd och förvaltning inom området.
2. Fastighetsnämnden bör ges i uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen och intresset för kolonifrågor samt samordna kommunens insatser i syfte att tillgodose behovet av koloni- och odlingslottområden och därvid samarbeta med byggnadsnämnden, fritidsnämnden och koloniträdgårdsföreningen.
3. Byggnadsnämnden bör ges i uppdrag att tillsammans med fastighetsnämnden verka för nya och befintliga områden inarbetas i stadsplan i enlighet med rekommendationerna.
4. Stadskontoret bör ges i uppdrag att göra en utvärdering av Gunnesbyområdet.
Kommunstyrelsen instämde i sin hemställan 1978-12-06 till kommunfullmäktige i allt väsentligt i koloniträdgårdsutredningens förslag. Vad det gäller planfrågor föreslogs dock att planinstitut skall väljas från fall till fall. Kommunstyrelsen föreslog vidare att fastighetsnämnden i samråd med byggnadsnämnden, fritidsnämnden och koloniträdgårdsföreningen skulle genomföra den första utvärderingen av Gunnesbyprojektet och redovisa resultatet därav till styrelsen.
Kommunfullmäktige beslutade 1979-01-25 i enlighet härmed.
Vad har har hänt efter den 25 januari 1979? Koloniutredningen har efterträtts av "Kolonigruppen" bestående av representanter från Fastighetskontoret, Stadsbyggnadskontoret, Fritidsförvaltningen och Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar. Drygt tiotalet belägenheter har inventerats, varav två är fastlagda. Det första nya område som kommer att Annläggas är Äspered, avsett som närkoloni till bostadsområdet i Angered. Därav följer att det blir småstugor. Den sanitära utrustningen blir enklare och hela alternativet billigare, vilket gör att föreningen hoppas nå det klientel som är viktigast i samhället i dag, nämligen relativt unga föräldrar med barn. En kategori som kommunen i eget intresse bör slå vakt om, så att de ges möjlighet att låta barnen växa upp i en mjukare och vänligare atmosfär an vad ytterområdenas asfalterad köpcentra normalt kan erbjuda.
Föreningens samarbete med sparbankerna kommer att göra det möjligt för dessa familjer om vi får tag i dem i tid att koma åt en kolonistuga.
Till arbetena omkring detta område har redan avsatts drygt en miljon kronor i kommunens budget. Så om inte allt går snett bör området vara klart att tas i anspråk i början av 1982. därefter är planerat ett område intill Gunnesbykolonin med i stort sett samma standard som Gunnesby har, någon gång under 1983. Dessutom har föreningen stora ambitioner att försöka ordna verksamheten med odlingslotterna inom kommunen på ett mer långsiktigt sätt an vad som nu sker. Avsikten är inte att konkurrera med Fastighetskontoret utan att åstadkomma en smidigare administration för kontoret, samtidigt som man ger brukaren en långsiktig arrendeperiod och därmed större utbyte av nedlagt arbete = ökad trivsel.
Avslutningsvis bör nämnas att Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar är en ekonomisk förening, som utan eget vinstintresse skall tillvarata medlemmarnas intresse. Styrelsen tar allvarligt på si uppgift, väl medveten att medlemmarnas samlade värde – om man utgår från en så lång genomsnittlig summa som 50 000 kr per stuga och 1 500 medlemmar – utgör 75. 000. 000.
Detta är kalla kronor och då är inte alls medräknat den trivsel och de värden som ges av samhörighet, möjlighet att påverka sin närmiljö, glädjen i att odla och se såväl barn som växtlighet utvecklas. I sanningens en maktpåliggande uppgift. Hur administreras då detta? På årsmötet väljs ordförande och kassör.
Varje förening ingående lokal förening väljer sin egen representant i den ekonomiska föreningens styrelse. Därmed uppnås direkt kommunikation med varje lokal förening som också har en kanal att framföra sina önskemål genom. Enklare kan det inte bli och detta avspeglar sig också i föreningens administrationskostnad. Man får heller inte bortse från vilken fin skola kolonirörelsen är för kommunens invånare. Problematiken med främlingskapet mellan personer, som bor dörr vid dörr i städernas hyreskomplex, står i mycket stark kontrast mot den öppna familjära stämning som råder i en god kolonianläggning. I det lilla samhället som kolonin utgör är det lätt att ställa den enskildes krav på rättvisa i relation till kollektivets fordringar inom alla accepterade och fastlagda ekonomiska ramar. Alla i föreningen ingående lokala föreningar har en god ekonomi. Årsmötena kan ibland ta flera timmar, men när man enats om budgeten för det kommande året, arbetar alla för att denna skall gå i lås. När alla gemensamt strävar åt samma håll brukar det gå bra. Så har det gjort hittills. Föreningen Göteborgs Koloniträdgårdar är med sina 1 572 medlemmar ansluten till Svenska Förbundet för Koloniträdgårdar och Fritidsbyar som har 16 050 medlemmar. Förbundet är i sin tur anslutet till Nordiska koloniträdgårdsförbundet som representerat 75 000 kolonister. Topporganisationen är Gröna Internationalen, till vilken 13 länder är anslutna med drygt två miljoner trädgårdskolonister.
Text. Björn Holm. Källa: Göteborgs Koloniområde av Arvid Jönsson.
onsdag 17 november 2010
Posted in | |
